För att ni ska förstå hur jag blev vilsen från första början och helt tappade bort vem jag var, så tänkte jag berätta lite kort om min bakgrund. För att det inte ska bli allt för långt ändå, så delar jag upp det.
Jag är tredje barnet av fyra i syskonskaran och även om det var lite jobbigt att ha två äldre syskon, så minns jag inte att livet skulle ha varit så där särskilt traumatiskt innan min lillebror kom till världen när jag var sju år. Så här i efterhand kan jag se att det var väldigt omvälvande för mig. Att sluta vara minstingen i familjen, börja skolan, min älskade farfar som hade cancer... Jag har senare fått veta att min mamma drabbades av förlossningsdepression också. Alla dessa faktorer bidrog tror jag till att jag kände mig ersatt och helt överflödig. Jag minns att mitt melodramatiska barnajag kom fram till att mina föräldrar fick tre barn med två-tre års mellanrum, men att jag var en så hemsk unge att de väntade sju år innan de vågade sig på att få ett till. Det låter säkert fånigt, men jag trodde på fullt allvar att det var så.
Nu minns jag inte säkert om det var när min farfar hade dött när jag var åtta eller om det var redan innan som jag började försöka kväva mig själv genom att ligga i sängen under täcket tills luften blev så varm och kvav att jag gav upp.
Så här i efterhand verkar jag ha varit en rätt störd unge. Inte undra på att jag haft och fortfarande har en hel del att jobba med.
Jag gick från ettan till fyran i en väldigt liten skola med tjugofyra elever totalt första året, varav fyra i min klass. I tvåan blev jag bästis med en tjej som sedan i tredje klass började frysa ut mig. I slutet av fyran hade det gått så långt att den enda jag hade att leka med på rasterna var en tjej från ettan.
Femman och sexan fanns i en större skola och eftersom jag var blyg och hade självförtroendet nere i skoskaften så fick jag inga nya vänner, utan hängde antingen efter de andra eller gick ensam på rasterna. Det var inte förrän mot slutet av sexan som jag fick kompisar.
*
Det är bäst att sätta punkt här, för högstadietiden är ett kapitel för sig. Jag vill poängtera att jag inte berättar det här för att få sympati. Dels behöver jag ingen och dels finns det så många där ute som har och har haft det så mycket värre. Anledningen till att jag går igenom det är mestadels för min egen skull. Jag får ett annat perspektiv på det när jag skriver om det, jag får liksom en överblick och dessutom betydligt större förståelse för varför jag är som jag är och reagerar som jag gör. Eftersom det här ännu efter alla år är väldigt känsligt för mig, så kopplar jag bort möjligheten att kommentera just det här inlägget. Jag hoppas att ni har förståelse för det.
0 kommentar(er)
